Varför Anonyma Alkoholister är anonyma

(Av Bill W, en av grundarna till AA-Anonyma Alkoholister).

Denna sida kommer att förstås bäst, om vi först påminner oss om de traditioner, som handlar om anonymiteten.

AA-Anonyma Alkoholisters ingress

AA – Anonyma Alkoholister är en gemenskap av män och kvinnor, som delar sina erfarenheter,
förhoppningar och styrka med varandra för att söka lösa sitt gemensamma problem och hjälpa andra att tillfriskna från alkoholism.

Det enda kravet för medlemskap är en önskan att sluta dricka.

AA kräver inga inträdes- eller medlemsavgifter. Vi är självförsörjande genom egna frivilliga bidrag. AA har ingen anknytning till någon religion, politisk organisation eller institution. Ej heller till annan rörelse av något slag. Vi deltar inte i offentliga debatter och framträder varken som förespråkare för eller motståndare till något annat.

Vårt främsta syfte är att hålla oss nyktra och hjälpa andra alkoholister att uppnå nykterhet.

Tolv Traditioner

1. Vår gemensamma välfärd bör komma i första hand, personligt tillfrisknade beror på sammanhållningen i AA.
2. För vår grupp finns bara en högsta auktoritet, en älskande Gud, såsom han kommer till uttryck i vårt gemensamma gruppsamvete. Våra ledare är blott betrodda tjänare, de styr oss inte.
3. Det enda villkoret för medlemskap i AA är en önskan att sluta dricka.
4. Varje grupp skall vara självstyrande utom i angelägenheter som berör andra grupper eller AA som helhet.
5. Varje grupp har endast ett huvudsyfte, att föra budskapet vidare till de alkoholister som fortfarande lider.
6. En AA-grupp bör aldrig gå i borgen för, finansiera eller låna sitt namn till närbesläktade sammanslutningar eller utomstående företag, annars kommer problem om pengar, egendom och prestige att skilja oss från vårt ursprungliga syfte.
7. Varje AA-grupp bör vara helt självförsörjande och vägra ta emot ekonomiskt stöd utifrån.
8. AA bör alltid förbli icke-professionellt men våra servicecentra kan anställa personal för speciella uppgifter.
9. AA som sådant bör aldrig organiseras men vi kan tillsätta styrelser och kommittéer för serviceverksamhet, direkt ansvariga inför dem de tjänar.
10. AA tar aldrig ställning för eller emot i yttre angelägenheter, alltså bör AA:s namn aldrig dras in i offentliga debatter.
11. Vår kontakt med allmänheten är baserad på rörelsens egen kraft snarare än på direkt propaganda. Vi bör alltid iakttaga personlig anonymitet i förhållande till press, film, radio och TV.
12. Anonymiteten är den andliga grundvalen för våra traditioner och påminner oss ständigt om att ställa princip framför person.

Varför Anonyma Alkoholister är anonyma

Vår bok "Tolv Steg och Tolv Traditioner" fastslår att anonymiteten är det bästa skydd vår sammanslutning kan få. Den säger också, att den andliga kärnan i anonymiteten är uppoffring.

Låt oss se tillbaka på AA:s stora erfarenhet och se hur vi kom fram till de övertygelser, som nu finns uttryckta i vår Elfte och Tolfte Tradition.

Till att börja med offrade vi alkoholen. Vi var tvungna, eller den skulle ha tagit livet av oss. Men vi kunde inte bli fria från alkoholen, om vi inte gjorde uppoffringar. Självförhävelse och förvrängt tänkesätt måste bort. Vi måste bannlysa självrättfärdighet, självmedlidande och ilska. Vi måste sluta med det där vansinniga strävandet efter personlig prestige och feta bankkonton. Vi var tvungna att själva ta ansvar för vår belägenhet och sluta att klandra andra för den.

Var det uppoffring? Ja, det var det. För att nå tillräcklig ödmjukhet och självrespekt för att överhuvudtaget hålla oss vid liv var vi tvungna att ge upp det, som faktiskt hade varit vår käraste tillhörighet - vår ambition och vår stolthet.

Men inte ens detta var tillräckligt. Uppoffringen måste gå längre. Den skulle också komma andra människor till godo. Så vi satte i gång med kontaktarbete, såsom Tolfte Steget föreskriver, vi började att föra AA:s budskap vidare. Vi offrade tid, energi och egna pengar för att göra detta. Vi kunde inte själva behålla det vi fått utan att dela med oss till andra.

Begärde vi, att de blivande medlemmarna skulle ge oss någonting? Bad vi dem om makt över deras liv, om beröm för vårt goda arbete eller om ett enda öre av deras pengar? Nej, det gjorde vi inte. Vi upptäckte, att om vi väntade oss någonting att detta misslyckades vårt tolftestegsarbete fullständigt. Så dessa för andra kanske naturliga önskningar måste offras, annars lyckades vi inte hjälpa. Och detta gäller faktiskt oss själva också.

På detta sätt lärde vi oss, att uppoffring måste ge dubbelt eller intet. Vi började lära känna det slag av givande av oss själva, som inte hade någon prislapp.

När den första AA-gruppen bildades lärde vi oss mera om detta. Vi fann att var och en av oss måste göra frivilliga uppoffringar för själva gruppen, uppoffringar för det gemensammas bästa. Gruppen i sin tur fann att den måste ge upp många av sina rättigheter för att skydda och hjälpa den enskilde medlemmen och AA i dess helhet. Dessa uppoffringar måste göras, annars skulle AA inte kunna existera.

Med dessa erfarenheter och insikter som utgångspunkt börjad AA:s Tolv Traditioner att ta form och liv.

Så småningom såg vi att sammanhållningen effektiviteten och till och med det fortsatta existensen av AA alltid skulle bero på vår fortsatta vilja att ge upp våra personliga ambitioner och önskningar och sätta det gemensammas säkerhet och välfärd i första rummet. Precis som uppoffring för individen betyder att överleva, betydde uppoffring enighet och fortsatt liv för gruppen och för AA:s hela gemenskap.

Sett i detta ljus är AA:s Tolv Traditioner just inte mer än en lista över uppoffringar, som erfarenheten lärt oss, att vi måste göra, individuellt och kollektivt, om AA självt ska förbli vid liv och god hälsa.

I våra Tolv Traditioner har vi vänt vår uppmärksamhet mot nästan varje sida av världen omkring oss. Vi har nekat oss själva personstyre, professionell status (som alkoholistbotare) och rätten att bestämma vilka våra medlemmar bör vara. Vi har övergett välgörenhet, samhällsreform och förmyndarmentalitet. Vi vägar att ta emot bidrag utifrån och har beslutat att alltid betala för oss själva. Vi kan samarbeta med praktiskt taget alla, men undviker att bli beroende av någon annan. Vi tar avstånd från offentliga diskussioner och bör inte tvista sinsemellan om sådana saker som i allmänhet splittrar, såsom religion, politik och sociala reformer. Vi har ett mål och det är att föra AA:s budskap till de sjuka alkoholister, som vill ta del av det.

Vi intar denna ställning, inte alls därför att vi gör anspråk på speciella dygder eller kunskaper. Vi gör det, därför att en hårt förvärvad erfarenhet har sagt oss, att vi måste - om AA ska överleva i dagens galna värld. Vi ger också upp rättigheter och gör uppoffringar därför att vi bör eller ännu bättre därför att vi vill. AA har en kraft starkare än någon av oss, den måste fortsätta att leva annars kommer säkert oräkneliga tusenden sådana som vi att dö. Detta vet vi.

Och nu, var kommer anonymiteten in i bilden? Vad är överhuvudtaget anonymitet? Varför tror vi, att det är det största skydd som AA någonsin kan få? Varför är anonymitet den viktigaste symbolen för personlig uppoffring, den andliga nyckeln till alla våra Traditioner och till hela vårt sätt att leva? Jag hoppas att följande rader ur AA:s historia kommer att ge det svar vi söker. För många år sedan blev en känd, men nersupen fotbollsspelare nykter tack vare AA. Eftersom hans comeback var så uppseendeväckande fick han en otrolig personlig hyllning i pressen och Anonyma Alkoholister fick mycket av äran. Hans fullständiga namn och foto, som medlem i AA, sågs av millioner beundrare. Det gjorde oss tillfälligt en massa gott, för alkoholister strömmade till. Vi tyckte det var mycket roligt. Jag själv var speciellt förtjust för det här gav mig nya idéer.

Snart var jag i full färd med att glatt ge personliga interjuver och dela ut foton. Till min förtjusning upptäckte jag, att jag kunde komma på första sidan precis som han. Dessutom kunde han inte hålla sin ställning, men det kunde jag. Jag behövde bara fortsätta att resa och hålla tal. De lokala AA-grupperna och tidningarna gjorde resten. - Jag blev förvånad, när jag för inte länge sedan tittade på dessa gamla tidningshistorier. Under två-tre år gissar jag, att jag var AA:s anonymitetsbrytare nummer ett.

Så jag kan verkligen inte klandra någon AA-medlem som senare har tagit tillfället i akt att träda fram i rampljuset. Jag föregick med "gott" exempel själv för många år sedan.

Då tycktes det vara just vad man borde göra. Eftersom jag var övertygad om att jag hade rätt, njöt jag i fulla drag. Vilken tillfredsställelse det gav mig, då läste dessa tvåspaltiga historier, som spreds om Bill, Mäklaren, med hela namnet och med foto, mannen som räddade drinkare i tusental.

Sedan började den klara skyn bli litet molnig. Det hördes ett mummel från AA-skeptiker som sa: "Den där Bill lever högt, dr Bob får inte sin andel." Eller också: "Tänk om all denna publicitet stiger Bill åt huvudet och han går ut och dricker sig full igen!"

Detta kändes. Hur kunde de döma mig, jag som gjort så mycket gott? Jag talade om för mina kritiker, att detta var en demokrati och visste de inte att vi hade yttrandefrihet? Och leddes inte detta land och alla länder av ledare med stora välkända namn? Anonymiteten var kanske O.K. för medel-AA-medlemmen. Men grundarna borde vara undantag. Allmänheten hade verkligen rätt att veta vilka vi var.

Verkliga maktsökare, prestigehungriga människor, folk just sådana som jag, inom AA var inte sena att följa efter. De skulle vara "undantag". De sa att anonymiteten var till bara för blyga människor, alla de modiga och tapprare själarna, sådana som de själva, skulle stå i rampljuset och bli uppmärksammade. Detta slags mod skulle snart få brännmärkningen av alkoholister att försvinna. Allmänheten skulle med detsamma inse vilka fina medborgare tillfrisknande alkoholister kan bli. Så fler och fler medlemmar bröt sin anonymitet, alltsammans bara för AA:s bästa! Vad gjorde det om en alkoholist blev fotograferad med guvernören? Både han och guvernören förtjänade äran, inte sant? På så sätt samlades allt fler i återvändsgränden.

En nära AA-vän till mig, ville göra en insats genom undervisning om alkoholism. En avdelning vid ett stort universitet, där man intresserade sig för alkoholism, ville att hon skulle åka omkring och berätta för allmänheten, att alkoholister var sjuka människor och att mycket kunde göras för dem. Min vän var en strålande talare och skribent. Kunde hon säga till sina åhörare, att hon var medlem i AA? Nåja, varför inte? Genom att använda namnet Anonyma Alkoholister skulle hon ge fin spridning åt upplysning om alkohol och också om AA. Jag tyckte att det var en utmärkt idé, så jag gav min välsignelse.

AA var redan på väg att bli ett välkänt namn. Med hjälp av vårt namn och sin egen stora förmåga åstadkom hon omedelbart resultat. På rekordtid hamnade hennes fullständiga namn och fotografi plus utmärkta artiklar om hennes utbildningsprogram och om AA i så gott som alla större tidningar. Den allmänna förståelsen för alkoholism ökade, brännmärkningen av alkoholister avtog och AA fick nya medlemmar. Det kunde väl inte vara något fel i detta?

Men det var det. För att nå denna kortvariga framgång tog vi på oss ett framtida ansvar av stort och hotande format.

Sedan började en AA-medlem ge ut en propagandatidning ägnad åt totalförbud. Han tyckt, att Anonyma Alkoholister borde hjälpa till att torrlägga världen. Han avslöjade att han var AA-medlem och använde ofta AA:s namn för att angripa det onda d.v.s alkoholen, dem som tillverkade den och dem som drack den. Han påpekade, att han också var en lärare och hans sätt att upplysa var det rätta. När det gällde att ställa AA i den allmänna debatten, så tyckte han att det var där vi skulle vara. Så han skyndade sig att använda AA:s namn just för att göra detta. Han bröt sin anonymitet, naturligtvis för att hjälpa upp sitt eget omhuldade projekt.

Detta följdes av ett anbud till en AA-medlem från en spritfirma att få plats som "upplysare". Folk skulle upplysas om att allt för mycket alkohol var farligt för vem som helst och att vissa personer - alkoholisterna - inte borde dricka alls. Vad kunde bli följden av detta?

Villkoret var, att vår AA-vän skulle bryta sin personliga anonymitet, varje bit av reklam och information skulle bära hans fulla namn och upplysningen att han var medlem i AA. Detta skulle naturligtvis ge allmänheten det definitiva intrycket att AA favoriserade "uppfostran" enligt det mönster som denna firma lanserade.

Fastän dessa två händelser aldrig utvecklades för långt, så var deras eventuella följder i alla fall avskräckande. Genom dem fick vi klart besked. Genom att låna sig till ett ändamål och sedan för allmänheten tala om att han var AA-medlem, låg det i varje AA-medlems makt att binda AA:s namn till praktiskt taget vilket projekt som helst eller varje meningsskiljaktighet, god eller dålig. Ju mer värdefullt AA:s namn blev, desto större skulle frestelsen bli.

Det dröjde inte länge innan flera prov på detta dök upp. En annan medlem höll på att blanda in oss i reklambranschen. Han hade blivit anställd av ett livförsäkringsbolag för att skriva en serie på "tolv lektioner" om Anonyma Alkoholister, som skulle sändas i radio. Detta skulle naturligtvis göra reklam för livförsäkringar och Anonyma Alkoholister och naturligtvis för vår vän själv - allt i en enda skön blandning.

Vid AA:s huvudkontor läste vi de föreslagna föreläsningarna. De var till ungefär femtio procent AA och femtio procent vår väns personliga religiösa övertygelse. Detta kunde ge en falsk uppfattning om oss. Religiös avoghet kunde bli följden. Så vi motsatte oss saken.

Vår vän skickade att argt brev tillbaka och sa, att han kände sig inspirerad att ge de här föreläsningarna och att vi inte hade någon rätt att lägga oss i saken. Han hade rätt att tala fritt. Även om han fick betalt för sitt arbete, så hade han inget annat än AA:s välfärd i tankarna. Och om vi inte förstod vad som var bra för oss, så var det verkligen tråkigt. Vi och AA:s styrelse kunde dra åt helvete. Föreläsningarna skulle ut i etern.

Här hade vi ett problem. Just genom att bryta anonymiteten och använda AA:s namn för sina egna syften kunde vår vän lägga beslag på AA:s informationsarbete. Detta skulle ge oss bekymmer med religiösa organisationer och med reklambranschen medan han skulle få bra betalt av försäkringsbolaget.

Detta betydde att varje missledd medlem skulle kunna försätta vår sammanslutning i fara vid vilken tidpunkt och på vilken plats som helst helt enkelt genom att bryta anonymiteten och säga sig själv, hur mycket gott han skulle göra oss. Vi såg för oss varje AA-medlem i reklambranschen leta rätt på en affärskontakt och använda AA:s namn för att sälja allt från cocktailtilltugg till plommonsaft.

Någonting måste göras. Vi skrev till vår vän att AA också hade rätt att tala fritt. Vi kunde inte angripa honom offentligt, men vi försäkrade honom, att hans kontaktman i AA skulle få tusentals brev från AA-medlemmar, som opponerade sig mot att programmet sändes i radio. Vår vän avstod från projektet.

Men våra medlemmar fortsatte att bryta sin anonymitet. Några började använda AA i politiken. De började säga till myndigheterna - offentligt naturligtvis - vad de ansåg att AA ansåg när det gällde uppbyggnadsarbete, anslag och uppmjukad lagstiftning.

På det sättet, med fullständigt namn och ofta med foto, blev några av oss riksdagsmän. Andra medlemmar satt i polisdomstolar och gav goda råd om vilka som skulle i fängelse och vilka AA kunde ta hand om.

Sedan blev det komplikationer med pengar, när det gällde den brutna anonymiteten. Vid denna tidpunkt tyckte de flesta av medlemmarna, att vi skulle sluta att offentligt samla in pengar till AA. Men under tiden hade de utgifter, som vår vän vid universitetet hade, ökats oerhört. Hon hade ett absolut och legitimt behov av pengar. Därför bad hon allmänheten därom, satte in en riktig drive för detta ändamål. Eftersom hon var AA-medlem och fortsatte att tala om det, var många givare förvirrade. Några trodde att AA tillhörde utbildningsväsendet. Andra trodde att AA självt samlade in pengar, vilket det verkligen inte gjorde och inte heller önskade. Så AA:s namn användes för att tigga pengar på samma gång, som vi försökte tala om för folk att AA inte ville ha pengar från utomstående. De här angivna exemplen satte i sin tur igång alla slags insamlingar av AA-medlemmar för att få pengar - pengar till "torkar", "Tolftestegs-hjälp", "pensionat", "klubbar" och liknande - och det lyckades bättre om man bröt sin anonymitet.

När min vän såg, vad som hände försökte hon, som den underbara medlem hon är, att återgå till sin anonymitet. Eftersom hon hade haft så stor publicitet, har det varit svårt. Det har tagit henne år. Men hon har gjort uppoffringar och jag vill här tacka henne från oss alla.

Arkivet på AA:s huvudkontor avslöjar många spår av liknande erfarenheter av bruten anonymitet. De flesta av dem ger oss samma läxa.

Av dessa erfarenheter ser vi att alkoholister är världens största bortförklarare. Stärkta av ursäkten, att vi gör stora ting för AA, genom att bryta anonymiteten, kan vi återgå till vår gamla och förödande jakt efter personlig makt och prestige, offentligt erkännande och pengar - samma obevekliga drift som, när den gäckades, förr fick oss att dricka, samma krafter som nu sliter världen i stycken. Dessa läxor gör det mer och mer klart för oss att tillräckligt iögonfallande anonymitetsbrytare en vacker dag kan dra med sig hela vår gemenskap i döden.

Så vi är säkra på, att om sådana krafter någonsin får styra vår rörelse, kommer vi också att dö, precis som andra sammanslutningar genom tiderna har gått under. Låt oss inte för ett ögonblick tro att vi tillfrisknande alkoholister är så mycket bättre eller starkare än andra människor eller att, eftersom hittills ingenting hänt med AA, kommer ingenting någonsin att hända.

Vårt verkligt stora hopp ligger i det faktum att vår gemensamma erfarenhet som alkoholister och AA-medlemmar till sist har lärt oss den oerhörda makt dessa krafter har att förstöra oss. Dessa hårt vunna läxor har gjort oss villiga att underkasta oss varje nödvändig personlig uppoffring för att undvika att vår värdefulla gemenskap blir skadad.

Detta är grunden till att vi ser anonymiteten på det offentliga planet som vårt viktigaste skydd, skyddet för alla våra traditioner och den största symbolen för självuppoffring, som vi vet.

Naturligtvis behöver ingen i AA vara anonym gentemot familj, vänner eller grannar. Att berätta om sig själv där är vanligen rätt och riktigt. Det finns inte heller någon speciell fara, när vi talar i en grupp eller på öppna AA-möten, förutsatt att eventuellt närvarande press endast använder våra förnamn.

Men gentemot allmänheten i press, radio, film, television, böcker och liknande - att där avslöja, fullständigt namn och lämna foto innebär stor fara.

Nu inser vi till fullo, att hundraprocentig personlig anonymitet gentemot allmänheten är precis lika livsviktig för AA:s existens som hundraprocentig nykterhet är för var och en av medlemmarna. Detta är inte dikterat av rädsla, det är resultatet av lång erfarenhet. Jag är säker på att alla AA-medlemmar är införstådda med detta och att vi ska göra all möjlig personlig uppoffring. Idag är det bara en handfull anonymitetsbrytare som finns kvar.

Allt detta säger jag med största uppriktighet. Jag säger det därför att jag vet vad längtan efter framgång och pengar är. Jag kan säga detta därför att en gång i tiden var jag själv en anonymitetsbrytare. Jag tackar Gud att erfarenhetens röst och de allvarliga råden från vissa vänner ledde mig bort från den farliga väg, på vilken jag kanske kunde ha lett in hela vår sammanslutning. Jag lärde mig att det tillfälliga eller till synes goda ofta kan vara den värsta fienden till vårt bästa. När det gäller AA:s överlevnad får ingenting stå i vägen.

Det har också under åren som gått visat sig att pressen alltmer uppskattar oss för vår konsekventa anonymitet och för oss är goda relationer med press, radio och andra nyhetsmedia naturligtvis av utomordentligt stort värde.

Jag är ansvarig... När helst, var helst någon ber om hjälp vill jag att AA alltid finns till hands.
Och för det är jag ansvarig.