När jag i Fjärde steget avslöjade mitt behov av beröm från andra, tyckte jag inte att det skulle räknas som ett karaktärsfel. Jag ville snarare se det som en tillgång (dvs. en önskan att vara andra till lags). Men jag fick snabbt klart för mig att detta "behov" kan vara mycket handikappande. Jag tycker fortfarande om att få beröm av andra, men jag är inte längre villig att betala ett lika högt pris som tidigare för att få det. Jag tänker inte slå knut på mig själv för att få andra att gilla mig. Om jag får ert gillande är det bra, om inte så överlever jag utan det. Det är mitt ansvar att säga det jag anser vara sanning, inte det andra vill höra från mig. På samma sätt har min högfärd alltid gjort mig ängsligt angelägen om mitt rykte. Sedan jag har fått upplysning genom AA-programmet strävar jag i stället efter att förbättra min personlighet.