Andra problem än alkohol

Andra problem än alkohol.

av Bill W. (en av Anonyma Alkoholisters grundare)

Kanske finns det inget lidande så fruktansvärt som drogberoende, särskilt inte den typ som orsakas av morfin, heroin och andra narkotiska preparat. Dessa droger förvrider sinnet och den fruktansvärda abstinensen torterar den lidandes kropp. Jämfört med denna missbrukare och hans elände är vi alkoholister bara amatörer. Barbiturater kan också vara lika illa om man använder dem i övermått. I AA har vi medlemmar som på ett storartat sätt tillfrisknat från både flaskan och sprutan. Vi har också en hel del som var – eller fortfarande är – slavar under barbiturater och även de nyare lugnande preparaten.

Problemet med drogberoende ligger följaktligen mycket nära oss alla. Det väcker vårt djupaste intresse och vår sympati. I vår omvärld ser vi otaliga män och kvinnor som försöker bota sig eller fly från dessa problem. Många AA-medlemmar, särskilt de som lidit under denna form av missbruk, frågar sig nu: ”Vad kan vi göra angående droger – inom ramen för vår gemenskap och utanför?”

Då många projekt att hjälpa drog- och pillerberoende redan är i full gång – program som använder AAs Tolv Steg och där AA-medlemmar är aktiva – har det kommit upp en hel rad frågor om hur dessa ansträngningar, vilka redan rönt ganska stor framgång, skall kunna relateras på rätt sätt till AA-grupperna och AA som helhet.

Här följer en lista på de vanligaste frågorna:

Kan en ickealkoholist som är tablett- eller drogberoende bli medlem i AA?

Kan man bjuda med en sådan person som besökare till ett öppet AA-möte för att där få hjälp och inspiration?

Kan en piller- eller drogmissbrukare, som också är alkoholist, bli medlem i AA?

Kan AA-medlemmar som lidit av både alkoholism och drogberoende slå sig samman till särskilda intressegrupper för att hjälpa AA-medlemmar som också har drogproblem?

Kan en sådan intressegrupp kalla sig en AA-grupp?

Kan en sådan grupp också inkludera ickealkoholistiska drogmissbrukare?

Om detta är fallet, skall då dessa ickealkoholistiska drogmissbrukare inledas tro att de blivit medlemmar i AA?

Finns det några invändningar mot att AA-medlemmar som haft mer än ett missbruksproblem ansluter sig till andra grupper som Anonyma Missbrukare eller Anonyma Narkomaner?

Även om en del av dessa frågor nästan besvarar sig själva gör en del det inte. Men alla kan, tror jag, lösas med lätthet och till allas belåtenhet om vi granskar de AA-traditioner som kan vara tillämpliga samt även granskar den långa erfarenhet vi har av de speciella intressegrupper i vilka AA-medlemmar är aktiva idag – både inom och utanför vår sammanslutning.

Det finns vissa saker AA inte kan göra för alla och envar, oavsett vilka olika önskningar eller sympatier vi har.

Vår främsta plikt som sammanslutning är att försäkra oss om vår egen överlevnad. Därför måste vi undvika splittring och aktiviteter som innefattar olika problemställningar. En AA-grupp, som sådan, kan inte ta sig an alla problem hos medlemmen, än mindre resten av världens bekymmer.

Nykterhet – frihet från alkohol – genom att lära ut och praktisera de Tolv Stegen är det enda syftet med en AA-grupp. Gång på gång har grupper försökt sig på andra aktiviteter och de har alltid misslyckats. Det har också visat sig att det inte finns något sätt att göra en AA-medlem av en ickealkoholist. Vi måste begränsa vårt medlemskap till alkoholister och vi måste begränsa våra AA-grupper till ett enda syfte. Om vi inte håller oss till dessa principer kommer vi med största sannolikhet falla samman. Om vi faller samman kan vi inte hjälpa någon.

Som en illustration kan vi göra en återblick på några typiska händelser. För många år sedan hade vi en förhoppning att kunna skänka AA-medlemskap till våra familjer och vissa ickealkoholistiska vänner som hade varit oss till stor hjälp. De hade också sina problem och vi ville ha dem i våran fålla. Vi måste beklaga att det var omöjligt. De kunde inte tala som en AA-medlem gör och de kunde inte, med några få undantag, identifiera sig med nya AA-medlemmar. Följaktligen kunde de inte heller göra ett kontinuerligt tolftestegsarbete. Hur nära de än stod oss var vi tvungna att neka dem medlemskap i AA. Vi kunde endast hälsa dem välkomna till våra öppna möten.

Därför ser jag ingen möjlighet att göra ickealkoholistiska missbrukare till AA-medlemmar. Erfarenheten lär oss med eftertryck att vi inte kan göra några undantag, även om drogmissbrukare och alkoholister är nära släkt med varandra. Om vi framhärdar i dessa försök är jag rädd att det blir problem både för drogmissbrukaren själv såväl som för AA. Vi måste acceptera att ingen ickealkoholist, oavsett vilket hans lidande än är, kan göras om till en AA-medlem.

Anta då att vi kontaktas av en drogmissbrukare som även haft en genuin alkoholistisk bakgrund. Det fanns en tid då en sådan person skulle ha blivit tillbakavisad. Många tidiga AA-medlemmar hade den närmast komiska föreställningen att de var ”rena alkoholister” – enbart drinkare, inga andra allvarliga problem utöver det. Då alkoholistiska före detta fängelsekunder och drogmissbrukare började dyka upp möttes de av from indignation. ”Vad skall folk tro?” mässade de rena alkoholisterna. Glädjande nog har de dumheterna för länge sedan gått upp i rök.

En av de bästa AA-medlemmar jag känner är en man som hade varit sprutnarkoman sju år innan han förenade sig med oss. Men innan dess hade han varit en fullfjädrad alkoholist och hans levnadshistoria bevisade det. Därför kunde han kvalificera sig för AA och han gjorde det också. Efter det har han hjälpt många i AA och utanför med deras piller- och drogproblem. Det är naturligtvis helt och hållet hans angelägenhet och inte på något sätt AA-gruppens vilken han tillhör. I sin grupp är han en medlem på grund av det faktum att han är en alkoholist.

Det är summan av vad AA inte kan göra – för narkomaner eller vem det än må vara.

Nå, vad kan göras? Väldigt tillfredsställande svar på problem andra än frihet från alkohol har alltid hittats av grupper med ett speciellt syfte, en del av dem med verksamhet inom AA och en del utanför.

Vår första grupp med ett speciellt syfte skapades så långt tillbaka som 1938. AA var i behov av ett världsservicekontor och en del litteratur. Vi hade ett serviceproblem som inte kunde mötas av en AA-grupp som sådan. Därför bildade vi en styrelse av förtroendemän (the Alcoholic Foundation) för att ta hand om dessa uppgifter. En del av dessa förtroendemän var alkoholister och en del var det inte. Detta var uppenbarligen ingen AA-grupp. Istället var det en grupp av AA-medlemmar och andra som ägnade sig åt en speciell uppgift.

Ett annat exempel: 1940 kände sig AA-medlemmarna i New York ensamma och gick samman i en klubb. Klubben hade styresmän och AA-medlemmar som betalade medlemsavgifter. En lång tid trodde medlemmarna och styresmännen att de var en AA-grupp. Men efter en tid blev det klart att många AA-medlemmar som gick på mötena på ”Old24th” inte brydde sig ett smack om klubben som sådan. Hädanefter fick styrelsen av klubben (för dess sociala ändamål) separeras totalt från dess styrelse för AA-gruppen som kom dit för att hålla sina möten. Det tog åratal av diskussioner för att bevisa att man inte kunde få en AA-grupp att fungera som en klubb. Överallt ses idag klubbstyrelser och dess betalande medlemmar som grupper för speciella ändamål, inte som AA-grupper.

Samma sak har hänt med torkar och ”Tolvstegshus” som styrs av AA-medlemmar. Vi tänker aldrig på dessa aktiviteter som AA-grupper. De ses som verksamheter av intresserade individer som gör ett gott, och ofta väldigt värdefullt arbete.

För några år sedan bildade några AA-medlemmar ”Retreatgrupper” vilka hade ett religiöst syfte. I början ville de kalla sig AA-grupper med varierande beskrivningar. Men snart kom de underfund med att de inte kunde det eftersom deras grupper hade dubbla syften: både AA och religion.

Vid ett annat tillfälle ville ett antal AA-medlemmar ge sig in på undervisning om alkohol. Jag var en av dem. Vi förenade oss med några ickealkoholister som var intresserade på samma sätt som vi. Ickealkoholisterna ville ha oss AA-medlemmar eftersom de ville ha vår erfarenhet, filosofi och allmänna syn på saken. Allting gick bra ända tills en del av oss AA-medlemmar offentligt talade om att vi tillhörde denna undervisningsgrupp. Omedelbart fick allmänheten intrycket att denna speciella form av alkoholundervisning och Anonyma Alkoholister var en och samma sak. Det tog åratal att ändra på denna uppfattning. Men nu, efter det att denna korrigering är gjord, är det många AA-medlemmar som arbetar med denna grupp och vi är glada att de gör så.

Det bevisades således att vi, som individer, kunde bära med oss AA:s erfarenheter och idéer till vilket utomstående område som helst, förutsatt att vi skyddade anonymiteten och vägrade använda AA:s namn för att samla in pengar eller för att skapa publicitet.

Jag är helt övertygad att dessa erfarenheter från gårdagen kan användas som en grund för att lösa dagens förvirring vad gäller narkotikaproblemet. Problemet är nytt, men AA:s erfarenhet och Tradition, vilken kan lösa det, är redan gammal och beprövad. Jag tror vi kan summera det så här: Vi kan inte ge AA-medlemskap till ickealkoholistiska narkotikamissbrukare. Men precis som alla andra skall de kunna besöka vissa öppna AA-möten, förutsatt att gruppen tillåter det.

De AA-medlemmar som så önskar skall uppmuntras att sluta sig samman i grupper för att ta itu med problem med lugnande medel och droger. Men de bör avhålla sig från att kalla sig AA-grupper.

Det finns ingen anledning till varför enskilda AA-medlemmar inte skulle kunna sluta sig samman med en grupp andra missbrukare för att försöka lösa alkohol- och drogproblemet tillsammans. Men självklart bör en sådan grupp, med dubbla syften, inte insistera på att kalla sig en AA-grupp. Inte heller bör de använda AA:s namn i sin titel. De rena drogberoende medlemmarna i en sådan grupp bör heller inte missledas att tro att de har blivit medlemmar i en AA-grupp på grund av denna kontakt.

Naturligtvis finns det massor av goda skäl för intresserade AA-medlemmar att gå med i andra grupper som arbetar med narkotikaproblemet, förutsatt att Traditionen om anonymitet och ”samarbete utan anslutning” respekteras.

Som en sammanfattning vill jag säga att genom AA:s historia har de flesta grupperna med ett speciellt syfte åstadkommit väldigt underbara saker. Det finns all anledning att hoppas att de AA-medlemmar som nu arbetar i narkotikamissbrukets bistra område skall uppnå liknande framgång.

I AA har gruppen strikta begränsningar, men individerna har knappast några. Om han kommer ihåg att ta vara på Traditionen om anonymitet och ”samarbete utan anslutning”, kan AA-medlemmen föra AA:s budskap vidare till varje problemfyllt område i denna mycket problemfyllda värld.

Jag är ansvarig. När helst, var helst någon ber om hjälp vill jag att AA alltid finns till hands.
Och för det är jag ansvarig.

www.aasidan.info.se